 |
 |
 |
 |
Glömåkradokumenten Föreord av godsägare Yngve Jernklo Denna sångbok eller canto vulgaris stammar från folkdjuret i Glömåkra socken, denna gudsförgätna plats, som först i senare tid begåvats med allmän väg, skattelängd och husförhör. Traktens isolerade läge har bevarat en obruten tradition av forntida material, sånger, galdrar, dikter och märkliga föreställningar om dygd och moral. Befolkningen bestå av bofasta bönder och kringströvande grupper, vars egentliga sysselsättning äro höljd i dunkel, men själva bruka de benämna sig svartsmeder, bygelknavare, tunnbindare etc. Själva manuskriptet hittades i Glömåkrahus, i den sedan 1623 igenmurade källaren. Sighsten Slemme, bygdeforskare i Skarvsö församling, råkade av en händelse finna murhålet, en sen midsommarnatt 1802. Därinne i mörkret fann han en förseglad bleckplåtsask med dessa uppteckningar, somt sorgligt förmultnat och knappt läsligt, annat tydbart. Vem som vid 1500-talet slut upptecknade dessa äro dock höljt i dunkel. Enligt traktens muntliga tradition, skulle dock upphovsmannen vara en kvinna vid namn Jässica Brännhoeg, sentida ättling till storbaronen Willhelm Lucas Wollmenfarth (vars son sorgligt dräptes av en elak nucka). En alternativ upptecknare finns dock nämd i Wassådra kyrkojournal 1602 § 12:26 "Ick kere pastori nyt hoeres alleunda osluge veisor, slemmt ock Ofoerblomma oever trakt ock neijd. Moe kere pastori finne ut Den odukling ock otychtsman som spride dessa visar, förmend Taler folk om froeken Jässica Braennhoegs broder, then sinnes- Sloeé illbatting nahme Knut Behrnad Vagelstroem..." Denne Knut Behrnard Vagelström finns ofta omtalad i den lokala historiefloran, i synnerhet den med grovt innehåll. Han avrättades i enlighet med rikets allmänna lag, för otukt med oblatbakerskan Karin Ung´s husdjur , anno 1610. Dokumentens innehåll kan för en civilicerad själ tänkas vara anstötligt eller rent av hädiskt, men man får inte glömma att i isolerade och efterblivna trakter än i dag sjungs åldriga visor med tvivelaktigt innehåll. Visorna är naturligtvis icke till för att sjungas, utan enbart till studium av dåtidens dårskap och egenartade språkbruk.
Fil.Dr. och Antropologie Kand. Yngve Jernklo |
|
