Flyttblocket som ändade Mårten Drögläpps liv, beläget i
utkanten av socknen straxt bakom Gumvalds bastu.
Eller ätteblocket som efterkommande ätteläggar kallar det.

Glömåkra

Denna lätt förglömliga trakt ligger helt inkapslad mellan låglänta berg och tät skog. Den är synnerligen svårframkomlig och full av små stinkande gölar som endast gudarna vet vad de innhåller.

Nejden innehåller inget av egentligt värde, sevärdheterna är få och kan te sig skrattretande för en utsocknes.

Vägarna är tämligen obefintliga, sånär som på de stigar som leder till krogarna. Dessa är dock alltid väl upptrampade och funktionsdugliga. Dock kan bygden anses ha en viss rustik karaktär.

En runsten lär finnas i trakterna runt Dyngtjärn, men ingen har sett den på en generation eller två. Det ryktas om den stulits av en förvildad gårdfarihandlare, vid namn Ollivapp Svensäck, för att användas som bojsänke i just Dyngtjärn.

Men med tanke på att Dyngtjärn inte är större fyra kvadratalnar och en fot djup, är det mycket tveksamt om det finns någon som helst sanningshalt i historien.

Orientering

Vill man hitta någonstans i Glömåkra får man förlita sig på ortsbefolkningen och fråga sig fram.

Tyvärr är den lokala uppfattningen om väderstreck mycket förvirrande, så bäst är att helt enkelt låta bli. Befolkningen svarar oftast med lakoniska uttalanden på sitt gutturala tungomål.

Det skall dock sägas att Glömåkra är en guldgruva för obskyra antropologer, med inriktning på folklig diktning och avikande sedvänjor.

Av detta kan man ta del av i Glömåkradokumenten.

Huvudleden.

Kvävtjärnsstranden där skogsfrun uppges ha skådats.

Stubben.

Världsbild

Sedan tidernas begynnelse har traktens befolkning varit tydligt medvetna om den jordiska formen som päronformad. Berättelserna om hur denna kunskap uppstått går isär, men alla utgår från den kvinnliga ändalyktens fullkomliga utformning.

Det sägs att en jägare som förvillat sig i trakten av Kvävtjärnarna satt sig ned på en stubbe för att sansa sig ett slag, då skogsfrun kom svassande genom skogen ned till strandkanten för att tvaga sig.

Underskön stod hon och blaskade av sig framför den förstummade jägaren. Det finns en allmänt spridd uppfattning om att skogsfrun skulle vara luden på sin rygg och bakdel. Men som de flesta av oss vet är detta icke fallet, utan hon har normal behåring på kroppen. Rejäl, men normal.

Jägaren satt still och betraktade underverket, inte utan att känna begär. Men hur vacker hon än var, så var hon lika farlig som vacker, det visste han.

Han stillade sig och tvingade sig till att försöka ge sin upplevelse ord. När hon sedan böjde sig ned stod allt klart för honom;

Allt vackert torde ha samma form och allt om än tudelat utgår från samma kropp. Motsatserna är bara spegelbilder av varandra och päronformen är otvivelaktigt universums grundform, allt är vackert och kvinnorna är skapade för att påminna oss (män) om detta.

Härvid var han nöjd och förblev stilla på sin stubbe tills den undersköna tassade iväg.

Han lät senare bygga ett litet tak över stubben, där han satt i fåfängt hopp om att utöka och förbättra sitt axiom om skönheten, något som förmodligen aldrig skedde eftersom han drunknade i tjärnen året därpå. Men på själva stubben hade han ristat fyra tecken: H P P B. Stubben finns till beskådande på bygdemuseet på Byholmen.

Ruinen

Av klosterruinen i Svidmyra återstår numera inte mycket mer än ett fåtal tegelstenar, eftersom klostrets siste abbot fullkomligt ruinerade klostrets finanser i ett inte alltför välbetänkt försök att rädda klostret.

Han lät plocka ner det tegelsten för tegelsten och försökte sälja dem på marknaden, för att sedan bygga upp det igen med god förtjänst.

Hans insatser för den lokala finanssektorn har inte gett upphov till något ekonomipris direkt. Men som sagt, han var abbot inte kamrer.

Tre Ostar

Krogen Tre Ostar (numera speceriaffär) som drevs av Tage Rymble tillsammans med dennes katt Sindre, var en vallfärdsort tillägnat det inte ännu kanoniserade helgonet Pastor Rynkle.

Han lär ha tillbringat större delen av sitt vuxna liv på denna plats, alternativt kontemplerande inne på själva krogen. Han har blivit en legend bland ortsbefolkningen då han i tämligen berusat tillstånd siat om framtiden för dem som tövat lyssna.

Beskänkt av dåligt bränd sprit och ångorna från den alldeles intilliggande dynghögen lär hans profetior, gällande världens oblida öde och mänsklighetens ve, vara av dynastiska proportioner.

Ett fåtal finns i lätt fragmenterad form, på bygdemuseet i Tranbol.

Sexfinger-Boris

Anno 1857 säges vara året då denna historia tog sin början.

Det berättas om hur den unga tattarinnan Anemona gick en dag för att samla örter i skogen. Hon fick syn på ett träd med en liten gren som stack ut. Anemona hade
aldrig varit med en man och var nyfiken på hur det skulle kännas. Hon såg sig försiktigt omkring och lyfte sedan på kjolen.

Anemona kom hem till lägret sent den kvällen utan örter, hon sa till sin mor att det inte funnits några örter i skogen, men att hon skulle gå till skogen även dagen därpå för att se om hon kunde hitta ett nytt ställe att samla örter.

Anemona besökte sedan trädet varje dag tills löven föll och hon inte längre kunde hitta på en bra förklaring att gå till skogen.

Tre kvarts år efter hennes första sbesök vid trädet födde Anemona en son som fick namnet Sexfinger-Boris efter att man observerat ett extra långfinger på hans vänstra hand.

Det ryktades om att Anemona fått en bortbyting till son
och att den riktige Boris numera befann sig hos trollen i skogen. Vem fadern var frågades, märkligt nog, av få grannar och släktingar. Och Anemona teg.

Sexfinger-Boris växte i ålder och girighet och blev känd som traktens värsta kortspelare. Med sitt extra finger blandade han kortlekar till egen favör och redan innan han var två tjog fyllda hade han spelat ihop en smärre
förmögenhet. Dock blev hans ålder på jorden kort då han forlorade sitt arma liv efter ett sällsamt lyckat parti mot Sörje Balming på en ytterst smutsig krog.

Sexfinger-Boris hittades morgonen därpå i en gränd nära krogen. Inte bara var han slagen bortom all mänsklig sans. Hans vänstra hand var dessutom stympad på sitt extra långfinger.

Det ryktas att detta finger sedan dess har burits som en amulett under skjortan, eller i en penningpung, av mindre nogräknande spelare. Vem fadern till Sexfinger-Boris var vet ingen ty Anemona dog, med sin dendrofiliska hemlighet bevarad, av skam strax efter den olyckliga händelsen på krogen.

Mer cerebrala tattare frågar sig då ofta hur den delen av historien gjort sig känd men ingen har ännu funnit någon tillfredsställande förklaring. Sexfinger-Boris tillkommelse förblir höljt i dunkel.

En inföding uttrycker sin euforiska glädje,
som seden kräver.

Medeltidssolveckan

En mycket lokal och egendomlig sedvänja är att medeltidssolveckan alltid infaller när den ska och inte ha förpassats till andra högtidligheter, samt att befolkningen, oavsett konfession, samlas till kalas.

På dagarna har de flesta stånd och ägnar sig sannskyldigt åt detta. När kvällen faller på dukas det till gemensam måltid och där inmundigas icke nådiga mängder sprit (även av edsbundna nykterister) i åtta dagar. Observera att den gängse indelningen i en vecka á sju dagar, inte gäller traktens befolkning.

Sång, skrål och oartikulerat samtalande med levande som döda hör till vanligheterna. En odyssé i alla tänkbara dödsynder samt ytterligare några excesser hör till vanligheterna. Det annars ganska inbundna och tillknäppta folket i trakten, visar här en sida som inte har sin like utanför denna trakt. Förmodligen är detta firande djupt förknippat och sammanlänkat med de så kallade Glömåkradokumenten.

Enligt professor Anton Vante, går detta firande tillbaka till ett av forntidens allra mest basala beteenden, ett dyrkande av döda anförvanter och icke här namngivna gudomligheter. Samt riter till överlevandets och livsnjutningens ära. Liknande beteende finns även dokumenterat bland sibiriska stammar som Korpulenter, Alkoseltzer och Municipal mongoler.

För mer djuplodande analys se prof. A. Vantes doktorsavhandling: "För Sverige ur tiden " GNU.104 DS 1923.

Rullgardinsmyten

Vid tiden för jordens omvandlig från äggvita till planet, fanns inga nätter och inga dagar, så gudarna tog i sin vishet äggulan och skapade dagen. De såg att allt var gott, men människorna klagade och hotade med att överge sina hem och skaffa sig plats där andra gudar råder, eftersom arbetsdagen var alltför lång.

Gudarna tog då äggskalet och kapslade in gulan och skapade fritiden. Men då ilskande det svarta molnet till och hotade med indrivning av skaparskatt, nattskatt, kvarskatt och allmän Skatt för efterbliven utebliven skatt i största allmänhet.

Gudarna bävade och satte sig till råds. Inget verkar duga, vad skall vi göra? Rådvillheten var total, tills Märta (rådighetens och lövhögarnas gudinna), sade: Vi delar natten i dag och icke dag med hjälp av en gardin, där vi turas om att dra i snöret. Sant som sagt och gjort, så fick det bli. Alla hyllade hennes vishet och såg att det var gott.

Och för varje gång gudarna drog i snöret gick det av en liten bit varför det för varje morgon tog lite längre tid att hitta stumpen. Så fortgår det ända till midvinternatten då Snorre (oordningens och kökkenmössingarnas gud) äntligen hittar ett nytt snöre att sätta i rullgardinen och så kan ljuset återvända. Och det är därför vi hyllar alla snörstumpar vid varje midvinter.

Människorna fann sig snart arrangemanget och tänkte inte mer på den saken, fram till den dagen då kantor Salomon Anåda ställde frågan under midsommarfirandet på Drönhovda kyrkogård peståret 1390: Vart tar gardinen vägen på dagen? Och varför är det så ljust nu?

Efter fadäsen skrev kantorn Salomon Anåda den text som vi nu känner som Canto 23 och det han egentligen saknar är just en rullgardin.

"Såsom ett skuggspel typ", eller vad det nu var han sa, den där Sven-olof Plangton, bror till han i dé däringa husé vid ån, då. Men dé kan gå lite hit som dit när man dricker av fulölen i skogen.

Det ryktas att bygdens djupingar träffas i lönndom för att diskutera (och ofta även inmundiga stora mängder så kallad "fulöl") hur det egentligen ligger till med gudarnas rullgardin. Skvale Skevfot ska ha framlagt den i dessa gnostiska kretsar välkända tesen att det i själva verket är vi som är rullgardinen. Kärnan i denna tes utgörs av iaktagelsenatt solen ju tycks åka upp och ner under dagen vilket bara skulle kunna ske om det i själva verkat var så att vi var rullgardninen som gudarna manövrerar...

Rituell rening av sockenbo med järnekskrans under snörstumpsfirandet i midvintertid.

Om krusens innehåll är fint eller fult låter vi vara osagt,
nog duger det till att dricka i alla fall.

Än idag har ingen oskyldig smed skådats, vare sig i eller
utanför Glömåkra socken. På bild, Skrotum Tattorum.

Varats obestridliga märklighet
(Ur Annales Gloemakriensis)

Så hände sig vid den tiden att det Stora Molnet ville att alla skulle skattskriva sig. Detta skedde under konung Väpples sjätte regeringsår. Han hade gärna sett att hela världen registrerat sig, men hur gärna han än ville det så insåg han i sin snödhet, att världen fick nog begränsas till de omkringliggande socknarna. Det finns trots allt en sorts parallellitet, mellan inkomster och utbetalda tjänstemannalöner.

Han lät skicka sitt sändebud Merovald Heppatit till trakterna runt Gloemakre, en gudsförgäten ort där ingen ens svarat på påbudet.

På många krokiga vägar och långt efter utsatt tid, lyckades Merovald tillslut finna en stig och en stor sten, samt en förkrymp gubbe som förtalde honom att han faktiskt redan var i Gleomakre och hade befunnit sig där ett bra tag. Sedan kilade gubben iväg och lämnade honom stående i lingonriset.

Den energiske Merovald insåg att detta var jungfruelig mark. Han började genast mäta och placera ut vitmålade pinnar överallt, bara för att finna dem på en annan plats nästa dag. Idén att sätta ut vakter vid pinnarna för att hindra traktens befolkning att stjäla dem, hjälpte föga. Vakterna hade inte sett något alls, men pinnarna hade flyttat på sig ändå. Han fick helt enkelt skaffa vakter till vakterna...

På detta vis fortsatte det tills han insåg att själva trakten saknade centralort och var i likhet med sin befolkning inte riktigt bofast. Han hade funnit en anomalitet, något så ovanligt som ett stycke nomadiserande mark, vars gränser hela tiden förflyttade sig under hans fötter, detta kunde inte fortlöpa.

Den nitiske tjänstemannen lät efter en viss tankemöda låta tillverka 42 extra långa och grova spikar, som han enligt molnets "riktlinjer för fastnaglande av icke beständig mark"§14.4 stycket, placerade på strategiskt korrekta platser i landskapet. Ovanpå varje spik planterade han en lönn (något som gjorde traktens lokala falang av lönnmördargillet, till sig trasorna).

Nåväl, nöjd med sitt värv, lät han rita en karta och pricka in trakten bland kung Väpples lydstater. Han for sin väg och kom aldrig mer tillbaka.

Lönnarna gick det dåligt för och alla spikar utom en, berikade bygdens sinande resurser av smidesjärn.

Var den sista spiken finns är det ingen som vet, men det har spekulerats och sökts genom tiderna, många är historierna som florerar i trakten.

Bygdeshamnen Tårötes barnbarnsbarn Sune Vammel menade att " befrielsens spik" kommer att hittas av en oskyldig smed, något som faller på sin egen orimlighet.

Om vissa platsers doft

Längst inne i den tätaste delen av granskogen norr om kvävtjärnarna, ligger det mytomspunna Guldträsk. En märklig plats, sanna mina ord.

Få är de som varit där, än färre de som återvänt från platsen. Den ende som sagt sig varit där och återvänt var en skogshuggare Nilsson, men både han och hela hans släkt var lite fnoskiga, men ett är säkert, han blev rikare än de flesta i bygden och han betalade alltid sina krogräkningar i rent guld.

Platsen finns dokumenterad redan från tidig medeltid, där den omtalas som "then Guldne Microlactum" och lär enligt legenden vara den forntida hövdingen Sven-Olof Braksätes grav och skattgömma.

Under vårvintern år 1853, avsåg entreprenören nådig änkefru, Anna Ahlén, bygga en väg dit, vilket skulle möjliggöra en vidare dokumentation av denna mytomspunna plats. Det är möjligt att hennes intentioner inte enbart var av det vetenskapliga slaget, lite gniden hade ju hon alltid varit.

Redan från början visade det sig rent omöjligt att hålla vägen öppen, vegetationen formligen välde in från hyggeskanterna och täckte all form av mänsklig påverkan på mindre än en timme.

Nådig fru Anna, var dock av det segare slaget och lät sig inte nedslås av slikt motstånd. Hon hade som bekant överlevt sextiotvå års äktenskap, med en av traktens mest inavlade och inkompetenta individer (nämnes icke vid namn, efter incidenten med svagsinta Brittas enbenta Doberman).

"Med eld och lavemang, skall land byggas", skrek den gamla damen åt de modlystna vägarbetarna, varvid hon på ett käckt sätt axlade en påse dynamit och begav sig in i skogen.

Ögonvittnesskildringar från den tiden, vittnar samstämmigt om den krutdoftande dimma och det ständiga dånet av explosioner som belägrade trakten. Hönsen slutade värpa och vad värre var att ölen surnade i sina kar och fat. Barnen ifrågasatte sina föräldrar och märkliga järtecken i form av blåfärgade dun föll från skyn.

Det stod befolkningen inget annat råd än att på något sätt försöka förmå den gamla damen att upphöra med sina aktiviteter. Samfällt tågade de mot vägbygget för att ingenting finna. Dånet hade upphört och av den förmodade vägen återstod ingenting, den krutdoftande dimman fanns dock kvar. Hur de än ropade och viftade fick de inget svar, ett försök till skallgångskedja utmynnade i total tumult och blåmärken för de känsliga. Efter ett par timmar gav de upp och återvände till sina tjäll.

Sedan dess kan man endast känna en svag krutröksdoft i den omedelbara omgivningen och dova efterskalv, varma höstkvällar. Av nådig fru Anna Ahlén hördes eller syntes intet mer.